”Ge dig själv beröm. Du lever. Du överlevde detta helvetes år. Och du kommer klara nästa. Jag tror på dig.” Det är sånt här jag behöver höra ibland. Men jag kämpar hellre ensam än inte alls.

Detta halvår har varit ett helvete på många sätt men efter att ha gått igenom allt det här kan jag bara säga hur stolt jag är över mig själv som lever idag. Utan detta halvår hade jag aldrig blivit såhär stark, jag är starkast av dom alla, jag är en riktig kämpe. Och till er som vägrade tro på mig, ni kan känna er så motbevisade! Jag mår bra, bättre i alla fall. Jag ler! Och glädjetårarna bara rinner, för att jag är så mycket bättre än jag tror. Det är bevisat.

Mina mål det här året var främst träningen och skolan. Jag skulle träna och jag skulle höja mina betyg. Jag tränade, helvete vad jag har tränat och kämpat och svettats. Jag har tränat och kämpat tills jag bara ville dö, skrika och spy. Jag lyckades uppnå mitt mål och mer därtill. Träningen har gett mig inspiration och fått mig att bara vilja stanna kvar. Träningen är en av anledningarna till att jag sitter här i min säng idag. 

Det andra målet var skolan, jag skulle höja mina betyg. Och guess what? Jag har höjt mig i minst fyra ämnen. Det trodde ni inte om mig och det trodde inte jag heller egentligen, men jag kan om jag vill. Det här är för viktigt för mig för att jag ska kasta bort det, för att jag har en dröm. Och den ska fan bli sann! För en månad sedan, 11 maj, skrev jag en text: ”Idag är det den 11 maj 2014 och om exakt en månad kommer jag att sitta här, dagen innan skolavslutningen, och bara vara sådär jävla lycklig. Att jag har tagit mig igenom ännu ett år. Och jag lovar dig, att vad än mina betyg kommer visa så kommer jag vara så himla stolt över mig själv.” Det är sant, idag sitter jag här och är så himla stolt över mig och mina betyg. IDA, DU ÄR BRA. BÄTTRE ÄN DU TROR. 

En annan anledning till att jag sitter här idag är musiken. HÅKAN. Han som räddar mig gång på gång. Jag längtade hela tiden till Ullevi för att kunna bli hel och lycklig igen. Det var i lördags, mitt bland 70 000 personer, som jag insåg att allt jag gjort i hela mitt liv har varit värt det. Att sjunga till ”det är så jag säger det” och vara lyckligare än någonsin. Det slår allt, verkligen allt. Håkan på Ullevi är det största och bästa som någonsin hänt mig. För han bara får mig att hänga kvar. Den där lyckan håller i sig men inte för evigt. Det vet alla. 

”You never know how strong you are until being strong is you’re only choice”. Utan det här halvåret hade jag aldrig varit såhär stark. Jag vet att om jag har klarat detta då klarar jag allt, för att jag tror på mig. Till och med när ingen annan gör det. Jag kommer kämpa, alltid. Ni tror att ni känner mig men ni vet inte hur stark jag är egentligen.